Så här är det. Runt 87 kg. Mjuk o fin kring midjan. Fast ny cykel sedan i höstas. Karbonram (jättelätt alltså). Ultegra-specad. Spinning hela vintern. Intervallpuls. Skivstångsjympa hejohå. Nu även ben på gymmet. Och en jätteutmaning i juni. Runt Vättern på under åttaochenhalv timme. Ganska väl förberedd ändå. Fast i år ska jag inte göra om förra årets misstag: att köra så att man tappar sugen på vägen. Istället hitta den där platsen inombords där glädjen finns. Och sedan inte släppa taget. En. Endaste. Millimeter. Jag vill ut nu. Calleth you, cometh I.

Och så fick jag frågan om jag ville hänga på klubbens subgrupp med ambitionen att ta sig runt Vättern på under 8 timmar 30 minuter. Blev lite smickrad faktiskt, vem kunde tro att jag Mikael Virtanen skulle ta mig upp på den idrottsliga nivån? Det är en liten exklusiv grupp på 15 cyklister som startar 9.54 på morgonen – alltså några timmar efter att "vanliga" Vätternrundan gått iväg. Det innebär att totalt 700 cyklister som cyklar ungefär lika fort slipper köra om tusentals andra cyklister på vägen runt sjön. Och att man får göra det i dagsljus efter en natts sömn. Men å andra sidan: att klara ett snitt på 35 km/h så länge blir ingen tebjudning.

Naturligtvis tackade jag ja. Klokt, dumt eller bara korkat? Kul ska det i alla fall bli på nåt knasigt sätt. Det känns eggande att ha såna mål framför sig. Livet får liksom en extra dimension. Fåfängt, ja visst. Men jag har ju precis fyllt femtio så vad kan man begära?

Sommar och semester. Oceaner av tid. Och ett fantastiskt Vättern i ryggen. Då borde man väl cykla en massa och bli hur stark och snabb som helst? Nja, så blev det inte riktigt. Har förvisso lyckats få ihop en runda var tionde dag. Fina, backiga, trevliga och utmanande rundor – solo, i grupp och kompiskörning – blev det där jag både pressade mig själv och fick bra distans. Men ofta blev det inte, och därför mest uppehållande träning. 

Gått upp två kilo har jag däremot gjort – en veckas sol- och kolhydratuppladdning på Sicilien sätter sköna spår i själen men också kring midjan. Hade tänkt köra mitt favvolopp Velofondo i Vårgårda sista juli, men var inte i den form jag ville så det blev ett distanspass med Lygnens Venner istället. 

Löpningen då? Ett bra sätt att träna och få ner vikten sägs det. Inte en meter har jag sprungit. Får se om det blir bättring till hösten.

Jaja, nu är det sista semesterdagen och jag ska ta mig en kanelbullefika i trädgården med K. 

Men hav förtröstan, jag åtrkommer snart med fler funderingar krng den bisterljuva cyklingen.

En sån resa det blev. Från depp och i princip genomfört avhopp för en månad sedan med startplatsen till salu på Blocket, till en euforisk känsla av att ha genomfört något jag trodde var närmast onåbart. Det vill säga att trampa de 30 milen runt Vättern på sjukt snygga 8 timmar och 42 minuter. Med snittfart 34,1 km/h, snittpuls 141 (ca 75% av maxpuls), snittkadens 81 pedalvarv/min och total stopptid 7 minuter (2 snabba vätskestopp). Är faktiskt riktigt stolt, och tacksam över min kropp som hängde med hela vägen. Till och med magen var på gott humör – tack Håkan T för tipset om Felix risgrynsgröt! En tub gröt i fickan gjorde susen: lätt att äta på cykeln, gott, snällt mot magen och så blev den bara godare och smidigare till konsistensen ju varmare det blev.

Och förutsättningarna innan var goda, närmast lyxiga. Trevlig bilresa till Motala med Kalle H och sedan dela hotellrum på Hotel M vid Stortorget. Skönt att bara kunna ta det lugnt och ladda innan i godan ro med några timmars sömn. Och sen få ordentlig frukost klockan två på natten innan man drar iväg till starten klockan 3:42. Vi är runt 16 i sub9-gruppen nu – tidigare på dagen var vi bara 10 så det lovar gott.

Startsignalen går. Och precis som förra året blir det järnet i motvind med belgisk kedja i 40 knyck från början. Pulsen upp i runt 160 direkt och lägger sig där. Typiskt. Detta håller aldrig i 30 mil, men jag ger det en chans i runt 5 mil. Inser att jag har två val: antingen köra slut på mig fullständigt efter halva banan och upprepa förra årets bakslag, eller agera taktiskt för en gångs skull och ta en bra position i det bakre ledet. Jag backar och fattar beslutet att här ska jag ligga hela varvet och inte släppa klungan en meter oavsett vad som händer. Framkallar en mental bild av ett snöre som jag fick av Anders R och håller i det. Stenhårt. 

Efter hand får jag ner pulsen till mer hanterbara 140 slag (ca 75%) och känner att det här kan nog gå vägen. Tills backarna efter Jönköping vid Bankeryd. Energin bara försvinner från benen och jag glider bakåt i klungan, cykeln slutar flyga över asfalten och jag känner underlagets ruggliga ojämnhet genom cykeln. Börjar prata med Kalle H om att gå i depå vid Fagerhult och invänta sub10-gruppen. Vips kommer krafterna tillbaka och jag sveper iväg ikapp klungan igen på nolltid och är tillbaka i matchen. 

Sen maler det på. Snabb vätskepåfyllning/tömning i splashngo-depån efter Fagerhult och sen iväg på uppstuds. Gruppen fungerar hur fint som helst. Vi fyller på med cyklister utifrån som hjälper till i dragjobbet och jag inbillar mig att jag i alla fall gör nåt slags nytta där bak genom att skapa kontinuitet, vindskydd och stabilitet där starka dragare kan återhämta sig. För det är inte bara en dans på rosor att ligga direkt bakom kedjan. Man måste hålla en viss distans och tar därför en del vind, och det gäller att hålla igen för rycken som alltid kommer med jämna mellanrum. Nog så prövande för en inte alltför hårdtränad lönnfet 49-åring med bara 100 cykelmil i benen.

Stämningen är ändå mycket god. Det rullar på fint, schemat håller med marginal och alla är glada och uppmuntrande. Visst infinner sig ofrånkomligt ett mått av tristess mitt i allt slitet. Då är det bara att bita ihop och se glad ut.

Vi sveper förbi Hjo och Karlsborg. Hallelujabacken i Tiveden. Broviks depån. Jag fattar inte att jag gör detta. Bara kör förbi depå efter depå, nöjt mumsande på min gröt och mina energikakor. Sen blir det jätteklunga som bara sveper fram. Hammarsundet passeras och nu är det bara 4 mil kvar. Ett stort leende. Det här kan gå vägen...

Tappar lite i den korta men stygga Medevibacken kantad av folk. Tappar mina sista kramphämmande GT-tabletter. Får en liten svacka sen och tappar täten. Kör på med varierande farter den sista kurviga racekuliga vägbiten till Motala. Håller igen lite lagom för att inte dra på mig nån olycksalig dubbelbenskramp den sista biten. 

Piggnar till sista milen och snabbkör in i Motala, strandpromenaden och … mål.

Får till en riktig segergest i Tour-klass, kollar cykeldatorn. 8:42. Lycka. Wow. Stapplar på stela ben genom målfållan fånigt leende, får min silvermedalj efter femte rundan och bara njuter. Sammanstrålar med gruppen och vi är bara så ... nöjda. Potatissalladen, kycklingen och ölen. På gräsmatta vid Vättern. Som jag precis tagit mig runt på åttafyrtiotvå. Det är gott att leva.

Bara tre dagar kvar till Vätternrundan 2011. Min femte, och kanske den runda som fått mig att tveka som mest. Fram och tillbaka har det gått, inspirationen av och på om vartannat. Tills jag slutligen bestämde mig för att köra – fast utifrån en ny inställning: att lyssna på kroppen istället för att köra över den. Och att försöka njuta av ögonblicken så mycket som möjligt istället för att längta efter att det ska ta slut. När VR är som bäst blir man upplyft, glad och existensiellt inspirerad. Precis det tänker jag söka efter den här gången. Sen om det betyder att jag hänger med sub9-gruppen hela vägen (knappast troligt) eller släpper dem efter vägen (mycket troligt) spelar egentligen mindre roll. Jag gör det här för att det berikar mitt liv. Så det är inte utan att jag längtar så smått nu – med lagoma doser pirr, bävan och förväntan.

Så har man gjort en rejäl marksyning. På väg hem från jobbet igår på min stiliga Miyataracer hände det plötsligt. Plastpåsen med min nyinköpta kavaj för min systers bröllop på lördag åkte in i framhjulet som tvärnöp. Alldeles utanför den indiska restaurangen jämte Presscenter på Drottninggatan voltade jag och cykeln framlänges och jag slog ansiktet rätt i gatan.

Det gick så oerhört fort. Ena sekunden cyklade jag i godan ro, nästa sekund låg jag med ansiktet i asfalten och kände något varmt som rann jämte ögonen. En del hann jag ändå tänka under luftfärden, som hur jag skulle vrida huvudet för att göra nedslaget så milt som möjligt. Händerna hann dock inte med. Och när jag låg där på marken och så sakteliga kravlade mig var jag snabbt omgiven av tre underbara unga människor som undrade hur det gått och erbjöd sig ringa efter ambulans eller taxi och gav mig servetter att torka av mig blodet från ett ordentligt krossår över ögonbrynet. Jag försökte övertyga dem om att det minsann var OK och att jag hade läget under kontroll (vilket jag sannerligen inte hade i mitt förvirrade och skakiga chocktillstånd). Efter hand, när jag ringt efter K kände de sig ändå lite lugnade och gav sig iväg. Fast en av dem uppmanade sin mor att hålla ett öga på mig. Och det gjorde hon. Hon hämtade ett glas vatten på ett kafé. Sen följde hon mig till Sheraton där jag skakande inväntade K med bilen, och hon lämnade mig inte innan jag var på plats i bilen. Vilken omsorg det finns hos våra medmänniskor!

Sen var det akuten på Östra och väntan, väntan, väntan. Och ett jämt flöde av ambulansfall, bland annat en annan cyklist: Hans Ö, en äldre klubbbkamrat från Lygnens Venner som kraschat på träning med (för?) snabba HCK:are. Tydligen är det på akuten cyklister träffas...

Efter fyra timmar kom nål o tråd fram och mitt ögonbryn lappades ihop med fyra stygn av överläkare Hermansson under tryggt överseende av en sjöbefälselev (det är tydligen sjökaptenerna som sjukvårdsansvariga till sjöss). Själva sömnaden gick bra, men sårrengöringen och bedövningen var ingen rolig historia.

Nu är jag mest tacksam att det inte gick värre. Hjälmen räddade skallen och både armar ben o ben klarade sig med blotta förskräckelsen. Tack vare gudomlig försyn, och att farten inte var så hög just då. Och det är pinsamt att stå på huvudet bara för att man missade det mest elementära: att bärkassar och bockstyren är en urusel kombination. Som straff får jag väl köra med cykelkorg i fortsättningen (detta otyg som ställer till det så på cykelparkeringen).  

Fast jag är lite orolig över Miyatan. När jag tog den till jobbet i morse märkte jag att den drog lite åt höger. Lät Steffen kolla in den på hemvägen, och han såg direkt att gaffeln var sned och skulle se om han kan räta upp den. Hoppas det fixar sig, för jag gillar min gamla stålracer skarpt. Vi har ju ändå hängt ihop i snart trettio år.

Men jag blir nog tjusig på systerns bröllop på lördag i ny kavaj och uteliggarlook/NHL-look i ansiktet. Ska man vara fin, får man sannerligen lida pin.

Det är mycket cykel nu. Subrundor, träningsläger på Hallandsåsen, lunchspinning, tänka cykel, prata cykel, läsa cykel, väldigt mycket cykel. För mycket cykel? Troligen. Träningslägret på Bjärehalvön var egentligen toppen. Totalt 270 km på två dagar i fantastiska omgivningar i toppenväder  med suveräna medcyklister (lite för bra i vissa lägen, måste medges) ger ju i rimlighetens namn mersmak och inspiration.

Men jag kom på mig själv att mitt under storslagen cykling tänka att det ska bli skönt när man gått i mål. Märkligt. Det är ju ögonblick som dessa jag sett fram emot hela vintern och nu vill jag att de helst ska passera så snabbt som möjligt. När jag kom hem sen slogs jag av leda och olust. Och i veckan som gick bestämde jag mig för att helt lägga ner min satsning på årets Vätternrunda. Trodde beslutet skulle göra mig gladare, men blev lite deppigare faktiskt. Lade även ut min startplats på försäljning på Blocket. Ingen respons först.

Så i helgen började jag analysera läget. Kom fram till att problemet ligger i sättet att cykla, dvs den inbitna vanan att köra Belgisk kedja vilket innebär att man konstant cirkulerar i tvåparskörning där det yttre ledet hela tiden kör ca 1 km/h snabbare än inre ledet och att den cyklist i det snabbare ledet som kommit längst fram viker in i det långsammare ledet så snabbt som möjligt för att sedan glida bak innan man kör upp i ytterledet igen. Så håller det på, timme efter timme. Bara trampa och fokusera på att inte fucka upp det för sig själv och sina cykelkompisar. Själsdödande om du frågar mig, och tror jag: en tråkig utveckling som gör cyklingen onödigt tråkig och dessutom gör oss cyklister extra impopulära bland bilister. Man gör detta för att vinna effektivitet och köra lite snabbare, men det sker helt klart på bekostnad av cykelglädjen.

Så nu ska jag fokusera på den roliga formen av cykling som är mer tävlingslik och kreativ (om än inte så maskinellt effektiv) då man kör på led i de formella och informella grupperingar som uppstår organiskt i ett cykellopp. Där man samspelar med andra cyklister istället för att se dem som störande moment som antingen ska cyklas förbi eller stängas ute från gruppen. Och så vill jag stanna för uppiggande fikastunder då och då och hämta andan innan man är på det igen. Så ska det bli. Tänkte också på de improviserade kompisrundor jag kört med min bror Fredrik, kollegan Staffan och gamle klasskompisen Johan och vilken kul cykling det varit. Detta kom jag på ungefär tre timmar innan möjligheten att sälja sin startplats löpte ut. Och då hörde två intresserade personer av sig. Började fundera snabbt en gång till då, men insåg att jag verkligen ville återta cykelglädjen. Så nu är jag på gång i Vätternrundan igen och ser fram emot det med spänning. Det blir förmodligen eländiga logiomständigheter i sporthall på liggunderlag. Men vad gör man inte för att vinna viktiga saker i livet, som det här med glädje? 

Nu har det börjat. Och det är alltid tuffare än man tänker sig när man på vintern drömmer om de där perfekta cykelrundorna i sol och med pigga ben. Första subträningsrundan gjorde jag annandag påsk tillsammans med sub9-gruppen i Lygnens Venner. Många av de hade redan kört sådär 100 mil på Mallorca, jag hade kört knappt nio mil helgen innan i makligt 28 km/h-tempo. Och det gör skillnad. Även om jag hängde med fint de första åtta milen inklusive felkörning som ledde oss till Horred i rappt 31-tempo, kom verkligheten så småningom i kapp och jag fick lägga mig på rulle längst bak ett par mil innan fikapaus i Åsa. Rundan slutade på 17 mil, och även om jag är nöjd med att jag ändå hängde med så bra som jag gjorde inser jag att jag inte kommer att kunna träna så mycket som behövs för att orka hålla 35-tempo i 30 mil om sex veckor. Så det är bara att inse fakta och hoppa av sub9 redan nu. Ska försöka hitta några sub10-åkare istället som man kan köra med. Och vadå: att försöka köra på 9:15–9:30 är väl inget dåligt mål? Samtidigt som jag inte behöver försaka allt annat i livet, som att njuta av våren med dem man tycker om.